Fyra orientaler

Den här veckan har jag provat 4 orientaliska dofter med mycket personlighet, varierande hållbarhet, och relativt hög trivselfaktor. Ingen av dem har dock lyckats ta sig in på "måste ha-listan".

L'Artisan Parfumeurs Tea for two: En parfym som luktar gott, men inte en doft som jag är direkt sugen på att bära på kroppen. Vill jag uppleva den räcker det med att spraya Bvlgaris Omnia på armen, hälla upp en kopp Lapsang, och dofta på armen och koppen samtidigt. På min hud stannar inte Tea for two mycket längre än en kopp te heller, så det får räcka med mitt lilla parfymprov.

Giorgio Armani Onde Mystère: En av Armanis nyare parfymer i den lite exklusivare linjen. Jag vet inte varför jag associerar till Omnia hela tiden - antagligen för att Omnia är en ganska mild mjäkoriental - men Onde Mystère för mig luktar en lite blommig kryddnejlika... och Omnia. Jag har inte provat de andra två dofterna i Onde-serien, och jag tror inte jag kommer göra det heller (om det inte råkar ramla parfymprover över mig), för Mystère verkade vara den mest intressanta av de tre, och i ärlighetens namn var den inte så intressant. Synd på en oerhört vacker flaska, men skönt att slippa betala så pass mycket för så pass lite.

Hermès Ambre Narguile: Den här doften blir jag lite smålycklig av, men precis som med Tea for two så är inte Ambre Narguile en doft som jag känner att jag nödvändigtvis vill ha på mig. En liten liten dutt på armen och jag luktar kryddig äppelpaj med russin hela dagen. Den är kul, men Ambre Narguile är oskyldigare än vad jag tänkte mig, med ett namn som Ambre Narguile väntade jag mig smutsig äppeltobak och mer djup. Jag skulle hellre ha doften i en bodylotion!

Chopard Casmir: Varm klassiker som på mig blir dam, vanilj och spritiga Ahlgrens bilar. Gott, men... njäää.