Signaturdofter

Det här med signaturdofter är ganska spännande – många letar efter sin signaturdoft, den där perfekta parfymen som sammanfattar ens personlighet, temperament och ambitioner i en enda flaska. Somliga letar förgäves, eller byter signaturdoft titt som tätt. Andra finner den där perfekta doften, men då uppstår frågan – är doften din signatur bland andra människor, eller är du den enda som känner till att det är just din doft? Lite av poängen med en signaturdoft är ju att den signalerar ”här är jag”, och där tror jag (tyvärr), att det ofta är andra som bestämmer. En doft som många av människorna i min närhet förknippar med mig är Kenzos Amour, en parfym som jag tycker om, man knappast är galen i. Jag köpte en taxfree-flaska eftersom jag tyckte att doften verkade trygg och trivsam, och mycket riktigt har Amour blivit lite av en trygg tråkdoft för mig. En dag när jag inte vill ta så mycket plats, eller där jag vet att en stark parfym inte är lämplig, då bär jag Amour. Mina vänner och kollegor har dock tagit fasta på dessa dagar, och för dem, märkligt nog, är Kenzos Amour ”jag”, fastän jag själv känner att Kenzo Amour-dagar är dagar då jag inte riktigt är den jag vill vara, då jag håller tillbaka lite. Förutom Amour brukar Aquolinas ”Pink Sugar” locka till sig komplimanger och kommentarer, och återigen har vi här en parfym som jag finner funktionell (ibland behöver man helt enkelt en liten mental sockerkick), men som ändå inte känns riktigt som ”min”. Guerlains Samsara, en doft som jag av principskäl älskar, brukar å andra sidan locka fram rynkade ögonbryn och ”vad har du på dig?”-kommentarer. Om jag kunde välja signaturdoft själv, ja då vet jag inte riktigt (än) vilken doft jag skulle välja, men i mitt huvud så har jag ändå någon slags bild av hur jag vill, och inte vill dofta.

Ni finner en recension av Kenzo Amour hos Now Smell This, och jag håller i mångt och mycket med. Amour är en väldigt "vit" doft, pudrig och krämig, nyansfull men utan udd.

Parfymer att minnas

Min första parfymkärlek var en italienare, Giorgio Armanis hostmedicinsfärgade Giò som lanserades i början av nittiotalet. Min mamma bar den under stora delar av min barndom, och den gjorde sig särskilt bra i kallt väder, i tyget på en kappa med pälskant. Doften stannade kvar länge just i den där kappan, långt efter det att Giò blivit utbytt mot fruktigare, lättare Kenzodofter. Nittiotals-Giò var pudrig, damig och alldeles underbar, särskilt, märkligt nog, i det där kapptyget som förutom parfym luktade en smula cigarettrök och någonting som jag tror måste ha varit malmedel. Som tonåring önskade jag mig en flaska Giò i present, men på mig blev doften kärv, spritig och tung, inte alls som den varma doften jag kom ihåg från tio år tidigare. Att parfymen doftade annorlunda på mig än på mamma är i sig ingenting konstigt, men när mamma provade min Giò så kände inte heller hon igen den. En förståsigpåare föreslog en möjlig förklaring – kanske hade Armani av miljö- och/eller kostnadsskäl gått över från naturliga till syntetiska doftämenen, och att det där någonstans smugit sig in en skillnad? Jag har inte forskat i det närmare, och flaskan åkte i soporna i samband med att jag flyttade hemifrån. Ibland provluktar jag på Giò i butik, men jag har insett att den aldrig kommer bli så bra som jag minns den från tidigt nittiotal. I kappan (som är förpassad till nostalgigarderoben och sällan får komma ut) hänger en liten antydan av pudrig doft kvar, men om jag inte hade vetat att det var Giò, så hade jag nog aldrig kunnat gissa det.

En annan brusten parfymkärlek är den jag har, och antagligen alltid kommer att ha, till Laura Ashleys L’Eau, idag bortplockad ut Laura Ashleys sortiment. Det finns gamla flaskor att köpa på Ebay ibland, men jag har aldrig vågat mig på det. På fotona ser det oftast ut som om vätskan ändrat färg och blivit betydligt mörkade med tiden, och då undrar man ju vad som har hänt med doften… Hittills har jag inte lyckats hitta en värdig ersättare till L’Eau, för även om den som parfym betraktad inte var spektakulär på något sätt, så var nyanserna av rosmarin och citrus oerhört fina och sensomriga, åtminstone för tio år sedan…