Signaturdofter

Det här med signaturdofter är ganska spännande – många letar efter sin signaturdoft, den där perfekta parfymen som sammanfattar ens personlighet, temperament och ambitioner i en enda flaska. Somliga letar förgäves, eller byter signaturdoft titt som tätt. Andra finner den där perfekta doften, men då uppstår frågan – är doften din signatur bland andra människor, eller är du den enda som känner till att det är just din doft? Lite av poängen med en signaturdoft är ju att den signalerar ”här är jag”, och där tror jag (tyvärr), att det ofta är andra som bestämmer. En doft som många av människorna i min närhet förknippar med mig är Kenzos Amour, en parfym som jag tycker om, man knappast är galen i. Jag köpte en taxfree-flaska eftersom jag tyckte att doften verkade trygg och trivsam, och mycket riktigt har Amour blivit lite av en trygg tråkdoft för mig. En dag när jag inte vill ta så mycket plats, eller där jag vet att en stark parfym inte är lämplig, då bär jag Amour. Mina vänner och kollegor har dock tagit fasta på dessa dagar, och för dem, märkligt nog, är Kenzos Amour ”jag”, fastän jag själv känner att Kenzo Amour-dagar är dagar då jag inte riktigt är den jag vill vara, då jag håller tillbaka lite. Förutom Amour brukar Aquolinas ”Pink Sugar” locka till sig komplimanger och kommentarer, och återigen har vi här en parfym som jag finner funktionell (ibland behöver man helt enkelt en liten mental sockerkick), men som ändå inte känns riktigt som ”min”. Guerlains Samsara, en doft som jag av principskäl älskar, brukar å andra sidan locka fram rynkade ögonbryn och ”vad har du på dig?”-kommentarer. Om jag kunde välja signaturdoft själv, ja då vet jag inte riktigt (än) vilken doft jag skulle välja, men i mitt huvud så har jag ändå någon slags bild av hur jag vill, och inte vill dofta.

Ni finner en recension av Kenzo Amour hos Now Smell This, och jag håller i mångt och mycket med. Amour är en väldigt "vit" doft, pudrig och krämig, nyansfull men utan udd.